torsdag, april 23, 2009

Ångest... or what?

Det har varit lite mycket senaste tiden, typ fullt upp hela tiden och jag känner bara mer och mer att jag inte hinner med. Får aldrig till den där tiden för återhämtning som kroppen behöver..

I förrgår kväll så började jag fixa med en makaronigratäng klockan 22 för att jag skulle ha middagen klar till i går kväll.. Micke kom hem, och vi satte oss i soffan och pratade.

45 minuter senare kommer jag på... jävlar.. makaronerna. Dom var så långt från al dente man kan komma.. Det var bara att börja om från början då. Jag ställde in skiten i ugnen 23:30.

Var på väg att borsta tänderna 0:00. Då vaknar Melker.. kiss i sängen.. ducshar honom och stoppar ner i sängen igen. In på toa igen, hör hur Melker blir hysterisk. Fattar inte varför, men sen när han går in i badrummet och kollar fattar jag. När jag duschade honom så slängde jag hans nerkissade Spindelmannen-pyjamas i handfatet. Han trodde att jag spolat ner den i avloppet när jag borstade tänderna.. Har för mig att Mathilda oxå hade sån där avloppsrädsla ett tag... In och la mig brevid Melker. Han ville bli kliad på ryggen till typ 0:45.

Sover till 05:30, då ville Melker gå upp..
Jävla skit, jag som skulle vara utvilad inför en tvåtimmarsföreläsning. Jag har så lätt att somna på såna grejer.. Förmodligen för att jag aldrig vilar tillräckligt...

Hur som helst, jag var rätt trött på jobbet, men det gick fint. Så in på föreläsningen vid 11:00. Efter en kort stund känner jag mig konstig. Vimmelkantig, yr. Vad händer? Är jag på väg att somna? Nej, så känns det inte. Hjärtat bultar, får hålla mig i stolen för att inte ramla. Ska jag svimma? Nä, usch kändes bara läskigt. Fick panik.. Jag satt längts bak, längst in i hörnet. Hur ska jag ta mig ut? Vågar jag resa mig upp? Nej. Då rasar jag nog. Hur ska jag komma förbi alla människor. Tänk om jag börjar gå och rasar i trappan? Känner mig ännu mer vimmelkantig och yr. Hjärtat slår i 180. Vad händer? Håller jag på och blir sjuk? Intalade mig själv "Det är lugnt, det är lugnt." Men jag kände mig inte lugn. Tittade på klockan.. Tiden kröp fram, och jag ville bara att det skulle ta slut.

Efteråt fattar jag inget. Vad hände? Var det en ångestattack? Varför just då? Var det för att jag var så rädd för att somna? För att jag satt ner alldeles stilla en stund?

Nåväl, läskigt var det i alla fall - och jag måste påminna mig själv - ta hand om dig själv för sjutton!

6 kommentarer:

Monkan sa...

Usch vad läskigt.. Ja det låter som att du måste sova mer. Ta hand om dig & din kropp! Hoppas du klarar dig nu från fler yrselanfall. :(
Kram kram

Anonym sa...

Usch vad läskigt! Och du jag har absolut INTE några egentliga befogenheter att ställa några diagnoser (bara så att jag har haft det sagt)Men det låter onekligen som en panikattack(Har haft det själv, för många gånger är jag rädd)

TA HAND OM DIG! Och dra ner på tempot!

Therese(familjelivet)

Marianne sa...

Yes..lilla gumman. En typiskt panikångest attack. Jag vet av egen erfarenhet. Och jag vet också att det går att bemästra hur jä--a läskigt det än är när det pågår. Men att ta det lite lugnt är också viktigt. Du får ta det lugnt i kväll nu då jag inte kommer pga att jag känner att jag också måste ta det lite lugnt. Puss på dig.

Sabina sa...

Men usch å fy va läskigt. DU måste börja ta hand om dig ju.
Men jag tror oxå att det kanske var någon form av panikångest. Inge kul alls.
Massor av kramar.

Fresia sa...

Vad besvärligt. Kan ha varit en ångestattack. Men det beror på om pulsökningen skedde först eller inte?
Det finns ngt som heter paroxysmal takykardi. Oftast helt ofarligt (du kan läsa på nätet).
Annars kan det ha varit ångest. Vilket inte innebär att det behöver komma tillbaka ngn gång. Ibland kan det bli så när man har stressat lite och sovit dåligt vilket stämmer bra in på dig.

Hoppas du mår bättre idag!

Sandra sa...

Tack vänner för era kommentarer!
Dom värmer!

*kram*