Bilolyckan

I fredags när vi var på väg hem från Nävekvarn, så fick vi oss en upplevelse som man gärna slipper. Vi krockade...

Det händer då och då att jag drar iväg ett sms till mamma & pappa när vi svängt av E4:an - "Nu är vi hemma!" för det är vi ju nästan...

Jag tror att jag tänkte den tanken även denna gång, men jag vet inte.

När vi åker rakt fram, och kommer fram till den plats där mötande bilar kan svänga vänster över vår körbana så ser Micke (som kör) att en bil svänger över väl tight... Den bilen hinner över. Nästa bil på tur svänger över precis framför oss.. Micke hade inte en chans att bromsa. Vi körde rätt in i sidan på den bilen..

Micke såg ju vad som skulle hända och skrek.
Melker som satt bredvid Micke såg också och slängde upp en kudde framför ansiktet.
Mathilda satt bakom Micke och höll på med sin iPad, jag satt bakom Melker med telefonen i handen.

Jag vet inte om jag hörde Mickes skrik. Jag minns bara att det var rökigt fram i bilen och att det luktade äckligt.. Det var efter airbagsen..

Jag hade ropat runt i bilen: "Är alla okej?" Jag såg att Micke och Mathilda rörde på sig, och även svarade. Jag minns inte att Melker svarade och jag fick panik den millisekund innan jag slängt mig ur bilen, slitit upp dörren - jag minns att den var trög då den blivit något knycklad... Jag tror man får superkrafter när nåt sånt här händer. Jag drar ut Melker och ser att han är ok. Micke kommer runt bilen med Mathilda, som är blodig i ansiktet. Hon hade slagit i näsan och blödde näsblod.

Vi såg till att gå bort en bit och sätta oss på andra sidan. Om det skulle bli så att bilen skulle fatta eld...

Flera stannade och kom fram och hjälpte till, vi fick papper för att torka bort Mathildas blod. Melker gråter och skriker: "Säg att jag drömmer. Säg att det är en dröm...."
Mathilda var i chock: "Allt är bra, jag mår bara bra!" och vi andra var i chock.. Ringde mamma.. Ville berätta innan hon såg eller läste nån annan stans. Någon ringde 112..

Tjejen vi krockat med kom ur bilen, oskadd, och bad om ursäkt. Det visade sig vara hennes pappa som satt i bilen före.. Förmodligen hade hon bara hängt efter honom och inte alls haft koll åt vårt håll. Hon tog helt på sig skulden.

Ambulansen kom först. Kollade av att inga var skadade. Jag hade fått ett sår på halsen efter bältet, men rygg och nacke kändes bra.

Micke hade känningar i armen som krampaktigt hållt i ratten..

Mathilda hade slagit i näsan och blödde lite näsblod. Kanske oxå något ut munnen. Men det gick över direkt.

Melker hade fått ett litet skrapmärke mellan ögonen, förmodligen av airbagen.

Mamma kommer upp och kramar om oss. Jag ville ha henne där.. Hade väl egentligen inte tänkt att hon skulle köra oss hem, vet inte hur jag tänkte att vi skulle komma hem egentligen..

Sen kom brandbilar och bärgare och polis.. Brandmännen var suveräna och började med att ge Melker en brandman-apa. Dom pratade mycket med oss, och framförallt med Melker. Dom berättade och svarade på frågor.. Jag känner en sån enorm tacksamhet...

Vi fick om och om igen höra: "Vilken tur att ni hade en sån bra bil!". Vi hade stor motorhuv som tog hela smällen.. den var rejält knycklad. Bilen åker till bilhimlen nu...

Vi tömde vår bil och packade över i Mammas bil. När alla papper var skrivna och vi kände oss redo att lämna så åkte vi med mamma hem. Tror vi var kvar på olycksplatsen i nästan två timmar.

Här ser man att vi kört på bilen, och skjutit den framåt ett par meter..

den bumpade då in i en bil som stod och väntade där vid stop-skylten. D
en bilen har backat bakåt här..

Vi klippte hennes framhjul.. alltså fanns det inte en chans i världen att hon skulle hunnit över

Airbagsen som de ser ut efteråt..

Trasigt...

Ungefär där brandbilens front är, där skulle hon vi krockade med kört in..

Hej då UUJ!

Melker fick en brand-apa

När vi kom hem vandrade jag mest omkring i chock.. Konstaterade att jag fått ett stort blåmärke på magen.. Väldigt stort...

Micke och Melker stack iväg och körde en sväng med bilen. Bara för att komma ut bakom ratten direkt... Och se olycksplatsen..

Vi åt middag och satt ner och pratade en stund. Jag hade fått lite ont i rumpan.. Men när jag skulle resa mig upp från stolen så gjorde det så jäklans ont... Vet ju att detr bra att dokumentera skador direkt, men kände inte för att åka in på Akuten. Fredag kväll och allt...

Ringde Vårdguiden som definitivt tyckte jag skulle åka in. De andra la sig, och Melker var väldigt orolig och hade svårt att komma till ro. Samma med Mathilda & Micke ...

Pappa kom och hämtade mig och så åkte vi in till Danderyd. Jag fick komma in väldigt snabbt för en första bedömning... Då var klockan 0:00. Kollade puls, blodtryck, temp. och kände av rygg och axlar.

Fick sen sätta mig i nästa väntrum. Där satt vi nog i en timme innan vi fick komma in på ett rum. Där fick fick säkert vänta 1,5 timme innan läkaren kom.

Jag fick berätta, och läkaren kände igenom. Jag kände mig på nåt sätt fånig som åkte in till akuten med en öm rumpa... Men jag hade trots allt varit med om en bilolycka...

Läkaren hittade inget på rygg eller nacke, men efter att ha konsulterat med ortopeden så ville dom ändå röntga magen för att se så att jag inte hade några inte blödningar. Mitt blåmärke var rätt rejält... Samt att även svanskotan och ryggslutet behövdes röntgas.

Efter en stund kommer en extremt skakig sköterska in. Huvudet skakar konstant och så säger hon att hon ska sätta en nål och ta en del prover... Kände mig allt annat än lugn då... Vågade inte titta - men enligt pappa så var hon stadig på handen iallafall. Hon satte nålen på första försöket och det kändes ju bra :) Brukar vara svårstucken...

När hon var klar frågade hon:
"Känns det bättre att stå än att ligga?"
"Stå" svarade jag
"Bra, då kan du ligga här så länge så hämtar dom dig till röntgen snart"

Ehh... Jaha! Varför den frågan liksom?!

Jag blev hämtad till röntgen. Ivägkörd på en brits och så upp i en hiss... Inne på röntgen kände jag mig vansinnigt nervös. Låg och hoppade på britsen...jag hoppades innerligt att det inte skulle vara några skador. Vi skulle ju åka till London några dagar senare...

Fick kontrastvätska - läskig känsla. Kändes precis som man kissat ner sig... Röntgen gick ganska fort och sen fick jag åka neråt igen.

Då var det lite mer livat på akuten.. Någon låg och skrek hysteriskt i ett rum, en annan tjej vandrade tunt och verkade arg. Vakter höll koll.. Lattjo!

Jag fick vänta en stund på läkaren, och efter en stund kommer han. Jag hade haft tur, inga inre skador eller frakturer tack och lov.

Fem timmar på Akuten blev det innan vi fick åka hemåt...

Märken efter bältet

Buhu.. gillar inte att få nål i armvecket :(

Le blå-märke.. en del av det i alla fall. Det går ända fram till naveln...

och även ena brösten är blått....

Det var ljust ute och man kände sig nästan pigg... Hemma var Micke vaken än. Omöjligt att somna... Melker hade slumrar oroligt första timmarna, men sen somnat till.
Mathilda var vaken ganska länge hon oxå, men sov när jag kom hem,

Micke och jag drack lite te och åt varsin macka innan jag gick upp och la mig. Svårt att ligga - fick bulla upp med kuddar för att få till en ok sovställning.

Sov fram till 11 ungefär.. Dagen gick lite i ett töcken... Lite lagom förvirrad. Vi hade bjudit hem mamma & pappa redan innan och vi bestämde att de skulle komma ändå trots att vi var slitna. Det var skönt att ha dem hos oss, skönt att prata!

Det blev en ganska tidig kväll. Melker var ledsen och orolig och vi låg länge och pratade...

På söndagen vaknade jag ledsen och arg. Tårarna rann oavbrutet. Jag var arg på henne som orsakade olyckan. Det var ju inte så här vår semester skulle bli.. Att ha ont och inte kunna göra något.

Jag hade skitont helt enkelt. Pappa hade tid hos en kiropraktor i Uppsala och erbjöd mig att följa med dit. Jag hade tackat nej dagen innan, men nu tog jag emot all hjälp jag kunde få...

Jag slängde i mig lite frukost, och en stark värktablett som Micke hade kvar sen operationen...

Jag hade svårt att ta mig i och ur bilen. Gjorde så ont..

Kiropraktorn konstaterade direkt att det inte var svanskotan jag hade ont i, utan att det var ett ligament till korsbenet som skadats. Det är på motsatt sida i fram värsta delen av blåmärket är så förmodligen har jag kastats fram med höger sida av kroppen och då skadat ligamentet..

I övrigt var jag allmänt hoptryckt och behövdes knäckas både här och där. Gjorde vansinnigt ont... Men jag visste ju att det skulle göra gott... Det gick inte att göra något åt ligamentet, men det fanns en del att knäcka i bäckenet - så det kändes faktiskt bättre efteråt.

Sen åkte vi runt till några butiker och letade efter en sittkudde till mig för att ha på planet... Hittade nackkuddar som fick fungera som sittkudde.

Åkte och fikade innan vi åkte hem. Väl hemma var jag supertrött och somnade en stund.. Skönt..
Mot kvällen kom Vera & Thyra och hälsade på en stund. De hade precis kommit hem från Turkiet. Efter att de hälsat på kände jag mig faktiskt piggare!

Hade lite svårt att somna även denna kväll, och Melker var orolig.. Mycket tankar såklart!

På måndagen kändes det lite bättre, men ändå en viss oro för den stundande resan. Jäkligt jobbigt att inte kunna böja mig ned... Hatar att känna mig begränsad...

På eftermiddagen kom vi i alla fall iväg, men det får bli ett annat inlägg.