Utmattningssyndrom del 1

De senaste åren har det varit mycket jobb, eller om jag ska vara ärlig så har det nog alltid varit mycket jobb - men de senaste åren vet jag inte hur många gånger jag sagt till Micke: "Ska bara bli klar med detta - så blir det lugnare sen". Det har aldrig blivit lugnare..

Hösten 2018 hade vi väldigt mycket på jobbet - och våren 2019 hade vi extremt mycket att göra. Flera föräldrarlediga, omorganisation på gång och en chef som inte vara så speciellt närvarande. Varenda dag fullbokad och tid att vara sjuk fanns inte, så när jag under våren blev sjuk så var det bara att bita ihop och sitta i soffan och jobba mellan hostattackerna och feberfrossan.. Inte så sunt, men butikerna väntade på sina leveranser..

Kände mig ändå inte så stressad och tänkte hela tiden "Så länge jag sover bra så är det lugnt". Visst hade jag en del hjärtklappning i bland på kvällarna när jag skulle sova. Därav att jag gick till läkaren för det som jag skrev om i detta inlägg. Fast nu ser jag ändå att jag skrivit att jag känt mig stressad under våren... 

Vi hade fem långa veckor semester - och jag var uppspeedad och kunde inte ta det lugnt. Drog igång med renovering när jag kanske borde ha tagit det lugnt och stillsamt. Lätt att vara efterklok..

När jag började jobba efter semestern så hade jag 11 fullbokade veckor - sen skulle det bli lite mer hanterbart. Min chef frågade om det inte fanns något jag kunde lämna ifrån mig - men lite bränd av tidigare erfarenheter så kändes det enklare att lösa allt själv och bita ihop och kämpa.

Jobbar lite på kvällar, jobbar lite på helger, jobbar när tid finnes helt enkelt. Träningstillfällena blev färre och färre och jag tog hand om mig själv mindre och mindre. Varningssignaler kanske?! 

Fick yrselattacker när vi satt i matsalen på jobbet. Varningssignaler kanske?!

Huvudvärk allt oftare. Varningssignaler kanske?!

Men jag sov ju bra - då är det lugnt. Bara bit ihop och kämpa - du orkar fram till vecka 42. Sen kan du vila lite.

Utöver mycket på jobbet har jag lagt ner otroligt mycket till på handbollen. Det som började med att hjälpa till med hemsidan, blev med tiden att hjälpa till med matchläggning, matchflyttar, lokalbokning,  träningstider, medlemsregistrering och så vidare. Utöver detta hjälpte jag till i entrén vid herrmatcherna - som sedan även blev dammatcherna, och sedan även division 1-matcherna. Inte konstigt att jag fick utmärkelsen "Årets alltid där"

Under augusti månad blev det mycket strul med spelarregistreringar - och jag sa glatt "Jag fixar!" La många timmar på detta. Utöver detta hjälpte jag till med Melkers lag... hjälpte till med lagledarrollen.

Nähä, det var ingen som kunde ta på sig att fixa arbetsscheman för de arbeten som skulle göras - "Ok, jag fixar"

Nähä, det var ingen som kunde ta på sig kassörrollen - "Ok, jag fixar!"

Utöver detta - en klassisk "Familjens projektledare". Jag planerar och fixar det mesta.

Med facit i handen - detta är inte hållbart hur länge som helst.

Men jag räknade ned veckorna - snart blir det lugnare.

Sista helgen i september så hade vi USM hemma i Vikingahallen. Jag kände mig ganska lugn arbetsmässigt och kände mig ganska lugn inför USM-helgen också. Jag hade ingen uppgift utan skulle mest bara hjälpa till där det behövdes.

Men det blir mycket ändå. Man springer hit och dit, man hör föräldrar som klagar på att deras barn inte får spela, och att saker och ting är orättvist och så vidare. Inget som jag har att göra med - men det suger ändå energi och jag tar åt mig. Mitt barn fick inte heller spela särskilt mycket - men inte fasen klagar jag över det. 

På lördagskvällen var jag trött. Vi åt middag med laget på Magasinet och jag minns att jag kände mig frånvarande.

På söndagen var jag och Melker uppe vid Vikingahallen innan 07. Vi skulle starta dagen med frukost för killarna. Sen var det full rulle hela dagen.. "Sandra, har du koll på det?" det känns som en återkommande fråga den dagen.

Sista USM-matchen för dagen var hetsig och hjärnan kändes helt speedad. Efter det skulle jag hjälpa till vid herrmatchen. Jag hälpte till en stund och sen när vi skulle gå och räkna kassan så fick jag en fråga "Hur mår du egentligen?" Kunde inte sitta still och kände mig speedad. Hade tydligen först varit röd i ansiktet för att sedan bli alldeles blek. Jag blev hemskickad...

Jag åkte hem. Låg i sängen och hade hjärtklappning. Funderade på att ringa ambulans, för hjärtat var nog på väg att ge upp. Men hur skulle jag göra? Skulle jag ringa Micke först? Skulle jag meddela Mathilda som var på konsert? Men vad skulle grannarna säga om det kom en ambulans? Och skulle jag bli utsläppt för att kunna åka till butiken dagen efter?

Efter att ha intalat mig själv att ont hade jag ju inte, jag var bara speedad, så kunde jag slappna av lite. Bestämde mig för att ta butiksbesöket på måndagen med vila på tisdagen. Sen skulle jag orka bita ihop några veckor till.

Sov kasst natten till måndagen. Åkte hemifrån 6:38. Redan i Väsby funderade jag över hur fasen jag skulle fixa att åka till Trosa. Ner med fönstren och in med luft så funkade det. I Södertälje stannade jag och köpte mitt livs första energidryck - och en kaffe.

Tog mig fram till Trosa och var rätt sansad. När vi väl började jobba där så speedade jag upp, jag sprang och stressade runt - tills jag insåg att det bara var jag som hade det tempot. Alla andra tog det lugnt - eller i vanligt tempo. Vi hade ju ingen stress, så varför stressade jag så?  Tempot satt i kroppen. Jag gick och tog luft och saktade ned på tempot så kändes det bättre sedan. Eftermiddagen gick bra, och att köra hem gick bra. Var hemma 17:52.

På tisdagen (1:a oktober) skulle jag bara ta det lugnt, gå en skön promenad och sedan hjälpte till på dammatchen. Hade egentligen sagt nej - men hade ändå fått frågan om jag kanske kunde hjälpa till lite iaf. Vilket jag sagt ja till...

Mathilda var ledig denna dag och frågade om vi kunde baka. Okej, jag åker och handlar. Ska bara ligga i soffan en stund till..

Åker till Kvantum och så fort jag kliver in slår paniken emot mig. Benen kändes vingliga och huvudet yrsligt.. Handlade så fort det gick och undvek att prata med någon. Åker hem och kastar mig ned i soffan och meddelar Mathilda att hon får baka själv. Jag har ingen energi.. meddelar även att jag inte kommer på kvällens dammatch. Någon promenad blir det inte heller. Känner mig ledsen och gråter..

https://www.facebook.com/herregudco/

Tänker att jag får nog vila lite på onsdagen också. Bara göra lite småjobb från soffan.  På onsdagen är jag ungefär lika energilös och ledsen. Huvudet känns delvis som fullt av sirap, och delvis fyllt av bomull. Koncentrationsnivån är lika med noll.

På onsdagskvällen känner jag att det kommer nog inte funka att jobba på torsdagen heller, och det är nog här jag inser vad som håller på att ske.. Jag skriver ned alla uppgifter jag har framför mig, och lägger över alla dokument så att mina kollegor når dem - och mailar min chef och berättar om vad som sker.

På torsdagen ringer min chef och frågar om han får komma hit, och om han ska ordna en läkartid. På eftermiddagen kommer han hit. En läkartid är fixad till fredagen och han frigör mig från allt jobb. Jag känner hur jag börjar försöka hitta lösningar för de olika uppgifterna, och hur han ska fördela dem. Precis det som är mitt problem - att hitta lösningar för allt... så min chef gjorde helt rätt som befriade mig helt. Då kunde jag släppa det.. i alla fall efter några dagar kunde jag slappna av.

En stor eloge till min chef - han har varit fantastisk!

På fredagen åkte jag till läkaren. Blev sjukskriven två veckor för "reaktion på svår stress". Hon bedömde inte att jag hade utmattningssyndrom - men var väldigt nära. Enligt testet jag fick göra så var man i riskzonen om man hamnade över 19, och jag hamnade på 24. 

Skönt tänkte jag - då har jag inte gått in i väggen..  Två veckor vila och sen är jag på banan igen.