Premiärbesök i Etiopien

Pappa har länge velat ta oss med till Etiopien för att visa var han växte upp, och i februari 2020 var det dags. Pappa, Mathilda och jag åkte i väg 15:e februari.

Resan kom lite snett i tiden för min del, då jag är deltidssjukskriven på grund av utmattning, och det fanns en del oro för hur jag skulle må under resan. Om jag skulle orka med.. jag oroade mig rätt mycket en tid innan resan och det var först några veckor innan avresan som jag kunde börja se fram emot resan.

Dagarna innan resan blev Melker dessutom rejält förkyld, han var hemma från skolan i tre dagar och var fortsatt krasslig på lördagen då vi skulle åka. Vi försökte hålla oss lite på avstånd, men det är ju inte det lättaste.

Planet skulle gå 21 på lördagskvällen. Micke och Melker skjutsade upp oss vid 18:30, och så sammanstrålade vi med pappa på Arlanda. Kändes konstigt att vinka av Micke &  Melker, vi brukar ju alltid resa ihop.

Incheckningen gick snabbt och smidigt, och även säkerhetskontrollen gick väldigt snabbt. Det var väldigt lite folk på Arlanda denna lördagskväll. Vi åt lite mat och handlade lite innan det var dags att boarda.

Planet var överraskande fint och fräscht, och flygningen gick bra. Tyvärr blev det inte mycket sömn för varken mig eller Mathilda. Det hade ju varit önskvärt med ett par timmars sömn när man flyger en sjutimmars flygning över natten.

Vi landade strax efter sex etiopisk tid. Där var lite rörigt på flygplatsen, och lite otydlig skyltning men efter lite hjälp hamnade vi på rätt spår. Överallt gick människor med munskydd och en del hade till och med platshandskar på sig. Även om jag själv inte känner någon oro för Corona-viruset så blir man lite påverkad.

Vi passerade pass & visumkontrollen och sedan gick vi och hämtade väskorna. Vi behövde inte vänta särskilt länge på dem. Vi gick ut på parkeringen och inväntade vår chaufför. Det var mycket folk utanför, både människor som väntade på ankommande - och folk som väntade på skjuts.

Utanför flygplatsen stod beväpnade vakter, och det var långtifrån de enda vi skulle se under vår vecka. Det kanske ska ses som en trygghet att det finns vakter, men på nåt sätt känns det ändå oroligt att det ska behövas - och ovant för oss att se.

När vår chaufför Tamrat kom så lastade vi in väskorna i bilen, och åkte iväg. Vi skulle först åka in till Addis Abeba och bara kolla upp att bokningen på hotellet där vi skulle bo sista delen av resan var okej.

Mina första intryck… mycket bilar överallt, hetsig - men ändå kontrollerad - trafik. Mycket tutande, filbyten huller om buller. När vi kom in mot stan så var det dessutom folk precis överallt, längs med vägarna gick det människor, människor som bara stod och hängde, och hemlösa som satt längs med vägarna. Det var tufft att se.. tufft att se hemlösa familjer som satt/låg på sidan om vägarna. Så fort vi stannade vid rödljus så kom det fram människor. Antingen ville de sälja något, eller så ville de bara tigga pengar. Även det här tufft att se, framförallt när det kommer fram mammor med barn på magen, eller ryggen - eller när det kom fram yngre barn. Vilket sorgligt liv de lever.

Staden är en blandning av höga hus som ser helt okej ut - och risiga hus. Hus som är halvrivna och nya hus som håller på och byggs. En salig blandning..

Det var också väldigt skräpigt överallt, här kastar man bara sitt skräp vid sidan om vägen. 

När pappa varit inne på Ras Hotell och kollat upp vår bokning så åkte vi vidare mot Bishoftu. Det tar ca en timme att åka dit från Addis. När vi närmade oss utkanten av Addis började ”plåtskjulsområden” dyka upp, det var fortsatt fullt med människor längs med vägarna. Människor och djur.. kossor, getter, hundar.. På något ställe såg jag en kohud ligga mellan två hus, på ett annat ställe låg ett avhugget kohuvud. När vi närmade oss samhället så började det dyka upp små ”köttkiosker” där hela djur hängde uppfläkta. Tänker på vad våra svenska miljö & hälsa-regler hade sagt om dem. 

Vi kom fram till hotellet och skulle checka in. Tjejen i receptionen förstod oss inte - och vi förstod inte henne så det blev lätt rörigt. Tack och lov hade vi Tamrat kvar på plats, så han kunde hjälpa oss. Han pratar flytande engelska. Vi fick sitta ned och vänta en stund och ta en kaffe i väntan på rummet. Kaffe serveras med rökelse - det är tradition. Kaffebönorna rostas dessutom på plats, så färskare kaffe går inte att få. Riktigt gott!

Efter en stund fick vi rummen. När jag såg toaletten brände tårarna. Hur skulle vi fixa detta? Hann inte mer än bära in väskorna innan vi fick besök, rektorn och en sponsorelev kom. Det var en liten missuppfattning, vi hade planerat att träffa dem på kvällen. Nu behövde vi få vila lite efter en sömnlös natt.

När Mathilda och jag la oss på sängen och tittade på varann kom tårarna. Hur skulle vi fixa detta? Det var tårar för all misär, och alla intryck - tårar över att vi var så långt hemifrån och långt från Melker & Micke. Tårar över att vi har det så bra - och att det känns bortskämt att gråta över att toaletten luktar päck och är ofräsch. Spolningen funkar på kvällar och morgon, resten av dygnet får man slå på vattnet och hoppas skiten försvinner.. Senare visade det sig att just denna veckan var vattentillgången i stort sett noll, så det funkade att spola max en gång per dygn. Att duscha kunde vi bara glömma..

Efter en stunds sömn hade vi hämtat oss och det kändes bättre. Vi bytte även rum med pappa, då hans kändes något bättre. Vi gick och åt lunch, tomatsoppa med bröd. 

Efter det kom rektorn och eleven tillbaka. De fick börja med att plocka på sig kläder och lite andra gåvor. Marabou-choklad och Ahlgrens Bilar bland annat :)

Efter det intervjuade Mathilda eleven om hur det är att gå i skolan här. Intressant!

Vid det här laget hade jag och Mathilda börjat känna av förkylningen. Melker var som sagt sjuk hemma innan vi åkte, så det var väl väntat att även vi skulle bli sjuka...

Vi vilade en stund till innan vi gick och åt middag. Jag tog en pasta med tonfisk och Mathilda åt pannkakor. Min mat var riktigt äcklig, så det var inte mycket jag fick i mig. Mathilda mådde inget bra, och fick inte i sig särskilt mycket. När vi kom upp på rummet kräktes hon.. stackarn! Men troligtvis bara en kombination av trötthet, förkylning och dåligt med energi. Hon kräktes bara en gång, och det hände inget mer tack och lov.

Vi sov länge. Skulle ha gått till skolan vid 10 på måndagen, men vi fick skjuta fram det. 

Vi åt frukost och efter frukosten gick pappa och jag till ett apotek för att köpa hostmedicin och mer värktabletter.

Gick runt på huvudgatan och tittade lite. Det är lite annan standard på butiker och caféer än vad vi är vana med. Minst sagt... trasiga skjul och ruckel - och skräpigt!

En sak jag inte tänkt på - det var hur uttittade vi skulle bli. Det är inte vanligt med vita människor här - så många tittar och pekar.

Vi gick genom bostadsområdet hem. Tänk att folk bor i såna ruckel. Vårt hus hemma känns som ett lyxhus i jämförelse.

Efter lite mer vila så tog vi en varsin kaffe, banan och lite Digestivekex som mellis.

Klockan 13 gick vi till skolan intill. Ett college där en del av eleverna är sponsorelever. En svensk dam som bodde här när pappa var liten har skänkt sitt arv till denna skola för att fler elever ska få utbildning. Vi träffade rektorn och fick en rundvandring. Här bor eleverna kvar på elevhem. Vi fick kika in i några rum. Varsina sängar var vad som fanns. Killarnas rum stank av urin.. vidrigt! Toalettrum och duschrum var allt annat än fräscht.. tänker på vårt nyrenoverade badrum.. Ändå otroligt intressant att se vilken skillnad det är. Klassrummen håller också en helt annan standard än vad vi är vana med. Mycket intryck!

Vi gick tillbaka till hotellet och åt lunch. Grönsakssoppa blev det idag.

Efter lunchen tog vi en promenad på huvudgatan och bostadsområdet så att även Mathilda fick se. Vi var nöjda rätt fort, det räcker att se lite grann..

Hem och vila igen för att orka med kvällen. På kvällen gick vi tillbaka till skolan för att träffa elever som går på kvällsundervisningen.

Mathilda fick först intervjua två tjejer och sedan när hela klassen samlades så fick hon prata inför klassen och ställa lite frågor. Modigt! En häftig och otroligt intressant upplevelse!

När vi var klara i skolan gick vi hem till hotellet och åt. Denna kväll valde jag omelett och Mathilda tomatsallad och pommes. Min omelett dök dock aldrig upp, så jag delade mat med Mathilda.

Servicen på hotellet är extremt långsam trots att vi är få gäster. Man kan få vänta en halvtimme på att betala.

Efter maten gick vi direkt till rummen och Mathilda och jag däckade direkt..

Natten blev orolig, vi sov jättedåligt. Hostade, hade ont i huvudet och ont i halsen. Jag svettades och drömde om en dusch... Konstaterade att tisdagsplanerna skulle behöva ställas in, vi behövde en vilodag. Något har utmattningen lärt mig - att faktiskt lyssna på kroppen och inte pressa...

Så tisdagen blev en lugn dag på hotellet. Pappa gick iväg med Tirunneh en stund för att uträtta lite ärenden.

På eftermiddagen kändes det lite bättre och jag gick iväg en kort stund med pappa. Gick ned till huset där han bott. Intill gångvägen precis utanför låg ett halvt uppätet kohuvud.. så äckligt!

Jag blev rätt slut av den korta promenaden.. så hem och vila igen.

På kvällen åt vi omelett och tomatsallad igen, och sen gick vi hem och packade ihop lite inför morgondagens hotellskifte. Då åker vi tillbaka till Addis.

På onsdagen mådde vi något bättre. Åt en sista frukost och packade ihop det sista innan vi lämnade hotellet och gick för att möta Tirunneh.

Först gick vi till det hus där pappa bodde som liten. Det huset låg på ett inhägnat område, vaktat av militärer med stora vapen. Tirunneh frågade om vi fick gå in och titta och eftersom vi inte förstod deras samtal, utan bara såg militärens skeptiska blickar så kändes det obehagligt. Mathilda och jag ville gå vidare, men då blev vi insläppta. Vi gick bara in och tittade snabbt, sen ville vi fort vidare. Det kändes bara läskigt.

Vi gick vidare och tog oss ner till Lake Hora. Otroligt vacker natur - men ack så skräpigt. Vägen ner mot sjön var kantad av skräp, vackra blommor och fina fåglar.

Här rörde det sig lite typer som brukar vara påflugna och vill guida runt turister, så det var skönt att ha med sig Tirunneh, då blev vi lämnade något sånär i fred. Han sa att där skulle vi absolut inte röra oss ensamma, och defintivt inte med kameran runt halsen. 

Nere vi sjön tog vi varsin flaska vatten på ett café medan vi satt och pausade en stund. Vi var fortfarande rätt tagna av förkylningarna.

Vi gick vidare till skolan som pappa gick i när han bodde här. Denna skola som numera sponsras av ”Bishoftu-barnen”. Minns inte hur många barn det är som går här nu, men över 1000. De går i två skift, ett förmiddagsskift och ett eftermiddagsskift. Vi träffade först rektorn som sedan visade oss runt. Vi fick hälsa på de yngsta barnen som går i Kindergarten. Så söta - och så fascinerade av oss vita människor.

Sedan var vi och hälsade på i några klassrum, med högstadie-elever. Det är uppemot 60 elever i varje klassrum. De sitter trångt som sjutton, och även här är det skräpigt överallt. Vi besökte aldrig toaletterna, men de var tydligen fruktansvärt låg standard på dem. Rektorn önskade bidrag till att bygga nya toaletter. Tydligen är det en vanlig orsak här, att framförallt flickor slutar gå i skolan för att toaletterna är så dåliga. 

Vi var på skolgården då förmiddagseleverna skulle gå hem, och eftermiddagseleverna kom. Så enormt mycket barn! De var väldigt nyfikna och många ville komma fram och hälsa. Vi blev totalt inringade, och när de sen fick syn på våra tatueringar så blev de fascinerade och alla ville titta. Fick nästan lite panik ett tag när jag kände mig så instängd. Till slut fick vi smita in till rektorn och gömma oss lite.

När vi sedan skulle gå så stannade vi till och pratade lite med en lärare ute på gården. Då står någon form av vaktmästare vid ingången till skolan med en piska i handen, och piskade efter de elever som kom sent.. Inte riktigt vad vi är vana att se.

När vi lämnade skolan skulle vi försöka möta upp Tamrat, som skulle köra oss till Addis. Dessvärre hade han blivit bestulen på sin mobiltelefon på morgonen så vi hade svårt att få kontakt, så vi började promenera tillbaka till hotellet där våra väskor stod kvar.

Under promenaden såg vi många hästar och åsnor med vagn. Fruktansvärda syner.. magra, vanvårdade och såriga hästar som dessutom såg totalt stirriga ut. Usch det gjorde så fruktansvärt ont att se. Deras djurhållning är fruktansvärd.

Vi kom fram till hotellet och satt där och väntade en stund innan Tamrat dök upp. Det hade varit bökigt i trafiken, därav att han kom sent. Tillsammans åkte vi till ett fint hotell som låg med utsikt över Lake Bishoftu där vi åt lunch tillsammans med Tamrat och Tirunneh innan det var dags att tacka Tirunneh för dessa dagar och åka mot Addis.

Resan till Addis tog ca en timme och Tamrat lämnade av oss vid Ras Hotell där vi checkade in. Här hade vi ett lite finare rum än på förra hotellet, vi bodde i Nelson Mandela-sviten. I det rum Nelson Mandela bodde under sin tid i Addis efter frisläppandet.

Rummet var som sagt lite finare och fräschare, men när vi insåg att det inte gick att spola i toaletten här heller så bröt jag ihop igen. 

Jag var trött, hade ont i huvudet, saknade Melker, saknade Micke, saknade hemma, saknade Sverige. Kände inte alls någon lust att gå ut på gatorna, det kändes ruffigt och olustigt. 

Det var rätt livat ute på gatorna och lyhört på rummet, tack och lov hade jag mina brusreducerande lurar så jag kunde stänga ljudet ute. 

Efter lite sömn och en dusch kändes det bättre igen.

På kvällen åt vi pizza på hotellet och drack varsin ”Special Tea” som skulle vara särskilt bra mot förkylningarna. Oklart exakt vad den innehöll, men det var en tedrink med alkohol i.. Låter som en skum blandning, men det var gott.

Vid det här laget hade även pappa fått blivit förkyld. Så vi gjorde vad vi kunde för att kurera oss.

Sov okej på natten, trots att sängarna var stenhårda. Det var som att sova på en spånskiva.

På hotellet hade de frukostbuffé, men det var inget som lockade så vi fortsatte med att äta omelett även här. 

På torsdagen blev vi upphämtade och körda till mamma & pappas fadderbarn. Fadderbarnet bodde i ett ”skjulområde”. Först när vi gick in igenom plåtdörren så kom vi in i ett rum där det satt massa människor, och sedan gick vi vidare in mot ett typ vardagsrum. Det var soffor och en teve, och en hel massa människor Det var syskon och grannar, och föräldrar. 

Senare fick vi förklarat för oss att det första rummet vi kom in i, det var en typ av bar där de serverade någon form av lokal alkoholdryck som familjen gjorde själva. Vi fick smaka - och kunde konstatera att det smakade kaffe blandat med vinäger typ.. Inte alls gott.

Hursomhelst fadderbarnet var väldigt blygt och pratade inte särskilt bra engelska, så det blev ett lite trevande samtal. Men ändå väldigt intressant. Granntjejen som var med pratade väldigt bra engelska så hon hjälpte till och tolkade lite. Vi delade ut presenter och sedan var det fotostund på bakgården. Jag började med att trampa på en avhuggen tuppfot som låg slängd på gården.. inte heller vad vi är vana med hemma.

Efter besöket blev vi tillbakaskjutsade till hotellet och därefter tog vi en lugn dag på hotellet. Vi var trötta och slitna. 

På kvällen blev vi upphämtade av Judit. Judit är dotter till en man som min farfar arbetade med på 50-talet. Pappa träffade hennes syster av en ren slump vid ett av sina tidigare besök i Bishoftu, och konstaterade då att deras pappor jobbat ihop.

Judit har en farm i Bishoftu, och även fem Deli-butiker i Addis. Vi åkte till en av hennes Deli-butiker som låg i en finare del av Addis. Där bjöds vi på otroligt goda sandwich, och Mathilda åt en supergod pizza.

På fredagen hade vi bokat in ett besök med Sveriges ambassadör på Svenska Ambassaden. Det blev ett mycket intressant besök där vi fick höra om hur det är att arbeta som ambassadör och hur Etiopien skiljer sig från Sverige och en massa annat intressant. Jättekul att han tog sig tid för oss!

Resten av den dagen gjorde vi inte särskilt mycket, slappade mest på rummet. Vi gick iväg en liten sväng på eftermiddagen då pappa skulle köpa några souvenirer och vi ville köpa lite snacks. Men varken jag eller Mathilda var speciellt sugna på att gå omkring i närområdet, så vi gick snabbt hem igen efter uträttade ärenden.

På kvällen åt vi pizza på hotellet igen.

Lördagen var vår sista dag, och det blev en sightseeingdag med Tamrat. 

Fascinerande byggställningar... 

Först åkte vi till Holy Trinity Cathedral. En katedral från 40-talet grundad av Haile Selassie, där även Haile Selassie numera ligger begravd.

Strax innan vi åkte till Etiopien släppte P3 Historia en podd om Haile Selassie som vi alla lyssnat på, så det var extra intressant att nu gå i Haile Selassies fotspår.

Sedan åkte vi vidare till Nationalmuséet och gick runt där och kollade en stund. Jag hade helt missat att ta med mig något ätbart - och inget fanns att köpa någonstans så jag hann bli rejält hungrig.. Vi alla var dessutom trötta och fortfarande slitna av förkylningen.

Efter Nationalmuséet åkte vi i väg till de lite finare delarna, och åt lunch på ett pastaställe. Åt en jättegod pasta arrabiata. Efter att vi fått mat i magarna så mådde vi alla lite bättre :)

Avslutade dagens sightseeing med ett besök på den organisation som Tamrat jobbar för, Selamta Family Project. De hjälper föräldralösa barn att få nya familjer. Jättefint att få se

Tamrat släppte av oss på hotellet där vi vilade ett par timmar innan det var dags att lämna hotellet och åka till flygplatsen. Just denna kväll var det en stor konsert mitt i Addis, så trafiken var påverkad så det tog tid att åka. Det var så enormt mycket trafik överallt - och återigen människor överallt.

Men vi hade gott om tid så det var ingen stress. Sen på flygplatsen gick det snabbt och smidigt, så det blev ganska lång väntan.

Planet blev något försenat och vi klev ombord strax innan midnatt. Denna flygning gick bättre för oss sovmässigt, och vi sov större delen av resan. Jätteskönt!

Strax innan fem, svensk tid, landade vi på Arlanda. Så fantastiskt skönt att vara hemma igen. Både Micke & mamma mötte oss på Arlanda.

Hemma blev det en lång dusch innan jag gick och la mig och sov en stund. Det måste ha varit livets skönaste dusch. Så efterlängtad!

Min största oro inför resan var att bli magsjuk, men med tanke på att vi knappt åt annat än omelett och medhavda Finn Crisp, riskakor och Naturdiet så klarade vi oss fint. Dessutom åt vi mjölksyratabletter varje dag också. Däremot när vi kom hem och var supersugna på tacos… då kraschade magen. Ha ha!

En annan oro var att jag skulle bli för trött och inte orka, men nu blev vi ju ändå sjuka och behövde vila mera så utmattningen var minsta problemet.

Det har tagit ett par veckor att landa efter resan, och bearbeta vad vi varit med om. Det blev tuffare än vad vi hade trott.

Vi är glada att vi gjort denna resa och det har givit oss lite andra perspektiv. Det är svårt att föreställa sig innan hur man kommer tänka och reagera. Tack pappa för att du tog med oss.