tisdag, juli 03, 2012

Upp&ner

Allt känns lite upp och ner just nu!
I torsdags var det avtackning för mig på jobbet... Jag bjöd på macarons & cheesecake. Även en tårta var inhandlad utifallatt... (men den fick jag med mig hem orörd..). Chefen, min härliga duktiga chef, höll ett så fint tal till mig... Jag blev rörd...

Jag fick present och fina blommor och ett roligt hedersutnämnande!
Det var en konstig dag... en sorglig dag.. Det blev kramkalas och en hel del tårar både här och där...

Jag ser jättemycket fram emot mitt nya - men jag kommer att sakna vår härliga grupp! Men den gruppen finns inte mera... Den upplöstes nu iom den nya organisationen och i den vevan har jag alltså valt att kliva av..

Jag går egentligen inte på semester förrän nästa vecka, men iom att jag inte finns med i nya organisationen, jag har ingen plats att sitta på och jag har inget att göra så jobbar jag hemma denna vecka. Dvs - jag svarar på mail och i telefon om det skulle vara nåt...
Istället gör ja lite för nya jobbet...

Jag tror känslorna kom i fatt mig i går.. Jag känner mig smått deppig och lite vilsen... Stressad av "måsten"... Det jag MÅSTE göra är att skriva ned en lista och prioritera och stryka... sen kan jag slappna av... hoppas jag...

Idag åkte jag till Vera för en ansiktsbehandling... Men jag hade tagit fel på dag... Jag blev gråtfärdig... Jag behövde pausen så väl... Nu fick det bli lunch och ögonbrynsplock istället. Det gjorde gott! Det var en lite gladare mamma som återvände hem till barnen.

I morgon åker vi till Junibacken. Det blir mysigt!

5 kommentarer:

josse sa...

Kramar!!!

Anonym sa...

Men ååå förstår att det känns upp å ner. Även om man väljer att lämna sitt jobb så är det ju jätte jobbigt å sorgligt.

Tur du kunde får lite ögonbrynsfix å en lunch iaf.

STOR KRAAAAAAAAAAAAAAAM till dig.
//Sabina

Mon sa...

Kram!!!

Marit sa...

åå va spännande med nytt jobb! Vad ska du göra? Skulle oxå vilja prova nått nytt men här finns det typ inget alls å söka om man inte har värsta utbildningarna å det har jag inte.

kram Marit

Sandra sa...

Tack för kramar och tankar!
Det var verkligen en separations-depresseion.. nu känns det okej...

Marit, jag återvänder till Maxi Arlanda :)

Kram!