Min älskade morfar ligger där på sjukhuset och kan inte prata, kan inte röra ena armen. Troligtvis förstår han det mesta, men man vet inte.. Det är så förbannat sorgligt, och jag är så lessen. På nåt sätt känns det overkligt! Man har ju vetat länge att sånt här kommer att inträffa, alla kan inte vara pigga, krya och leva för alltid - men jag vill inte att min älskade morfar ska vara sjuk nu!!! Jag vill honom kvar länge till!!!!
Försöker berätta för Mathilda att gammelmorfar är sjuk, men det är svårt för henne att förstå. I hennes värld är sjuk lika med magsjuk eller liknande, dvs det går över. När jag talar om för henne att det nog inte kommer att gå över, att gammelmorfar aldrig mer kan prata så funderade hon lite och sa sen; "Kommer han dö? Men mamma, jag kan bli din morfar då."
Det känns så jobbigt, vad ska jag säga till henne???
Jag tycker det är så svårt att veta när det är läge för mig att hälsa på?! Jag vill så gärna göra det snart, men ändå är jag rädd för hur jobbigt det kommer att bli.
Nåt som tynger mig så jävla mycket det är mitt sista möte med morfar.... Vi träffades som hastigast på Arlanda då han var där för att hämta mamma & pappa. Jag kom bara inrusande för att hämta Micke & barnen, då jag fått tag på en taxi. Mötte då morfar, och sa att mamma & pappa gått ut, och att vi var tvungna att springa till taxin och att vi fick prata mera sen. Inte ens
en kram hann jag ge honom... Det här grämer mig så fruktansvärt mycket nu.
Antagligen förstår Mathilda att jag inte mår bra, för hon har varit så himla intensiv och jobbig dessa dagar. Eller så är det så att mitt tålamod är obefintligt...
Jag vill visa en bild på min älskade morfar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar